I den lilla byn råder en febril aktivitet. Längs en landsväg har det byggts läktare för att ta emot 80 000 åskådare och vägen har fått streck. Den oinvigde begriper först ingenting, men på söndagen skall en cirkus komma till byn. Ingen cirkus med rashästar och elefanter utan fartvidunder i form av strömlinjeformade bilar. Året är 1955 och ett Grand Prix-lopp för bilar skall äga rum på Råbelövsbanan norr om Kristianstad. Världseliten av förare från stallen Aston Martin, Ferrari, Maserati och Mercedes Benz finns på plats.

Loppet kan följas även utanför tävlingsområdet, men då utan möjligheten att se bilarna. Motorljuden blir till skön musik. Dova toner vid inbromsning i en kurva och välstämda ljud som från ett stränginstrument vid acceleration, Ur högtalaren strömmar information om depåbesök, däckbyte, motorhaveri och vem som leder loppet. Juan Fangio vinner och tvåa blir Stirling Moss. Två legender inom sporten och båda kör Mercedes Benz

Motortävlingar tar sin början

Knappt hade bilen utvecklats förrän det blev tid för kappkörning. De första organiserade tävlingarna ägde rum i Frankrike. De kördes dock utan att övrig trafik spärrades av vilket ledde till dödsolyckor. Snart övergick man till att köra på stängda banor. I början var inte bilarna utpräglade tävlingsbilar, utan istället prototyper som sedan skulle massproduceras för konsumenter. Ett intelligent sätt att testköra och i reklam kunde man sedan referera till märkets tävlingsframgångar. Bilarnas hastighet var inte svindlande. Strax före första världskriget var genomsnittshastigheten 120 km/tim. Inte så märkligt eftersom bilarna inte var aerodynamiskt utformade utan hade skärmar och annat som gav luftmotstånd. 

Racing – en prestigefylld men riskfylld verksamhet 

I mellankrigstiden började biltävlingar bli prestigefyllda. Tävlingsbanor som Le Mans, Monza, Nürburgring m.fl. började byggas. Att vinna motortävlingar blev en nationell angelägenhet. Inte minst för länder som Tyskland och Italien. För bilmärken som Ferrari, Bugatti, Mercedes och Audi (tidigare Auto Union) blev det viktigt att vinna tävlingar. Åtskilliga förare har med åren blivit legendomspunna. De tyska märkena slogs om hastighetsrekord i specialbyggda bilar på nybyggda Autobahn-sträckor. Hastighet prioriterades före säkerhet. En förmiddag år 1938 körde Rudolf Caracciola i sin Mercedes med en hastighet av 433 km/tim. Samma eftermiddag kunde Audis enormt folkkäre stjärnförare Bernd Rosemeyer nå 430 km/tim, men slog runt och omkom omedelbart.

Audi hade under 1930-talet utvecklat sin tävlingsbil. Den var konstruerad av Ferdinand Porsche och hade V16-motor och individuell hjulupphängning. Märkligt nog benämndes både Audis och Mercedes tävlingsbilar som “Silverpilar”. Färgen var borttagen för att minska luftmotståndet.  

Allt säkrare bilar, banor och tävlingsdräkter

Alldeles efter andra världskriget återupptogs Grand Prix-tävlingar. Att köra racerbil har länge varit som att balansera på en knivsegg. En brittisk tävlingsförare med sinne för galghumor kunde formulera det: “På söndag tävlar vi och i veckan blir det begravning”. Den som i livesändning från Monza-banan kunde se Ronnie Peterson i sin Lotus krascha direkt efter start, glömmer det aldrig. Olyckan var en kombination av arrangörsmiss, för kort startsträcka och brister i utformning av bil och tävlingsdräkt.

Under de senaste 30 åren har säkerheten vid racingtävlingar blivit bättre och antalet olyckor har drastiskt minskat. Bilarnas framaxel har flyttats för att undvika att förarnas anklar bryts och sittbrunnen har blivit djupare. En båge runt bilen gör att risken att få tunga föremål i huvudet har minskat. Kragar har introducerats för att förhindra frakturer på skallen. Tävlingsdräkter måste tåla höga temperaturer vid brand. Även tävlingsbanorna har blivit säkrare.